DET BÖRJADE SOM EN SKAKNING PÅ NEDRE DÄCK…

Posted on april 19, 2012 by Morgan

Med anledning av att det är 100 år sedan Titanic gick till botten vill jag berätta om ett sjödrama som jag var med om men som dessbättre hade ett lyckligt slut.
När jag sålt min korvmojj efter 40 år som korvgubbe ville jag avtacka min trogna personal med lite festligheter.

Till onsdagen den 21 juni 2000 hade jag bokat in en kryssning i Vätterns norra skärgård tillsammans med min före detta personal.
Klockan halv sex samlades vi vid kiosken för att åka till Askersund där ångfartyget Motala Express (Vätterns fånge) låg vid kaj. Himlen var full av blytunga regnmoln, och det föll en del rejäla regnskurar på ditvägen.
Strax utanför Askersund öppnades alla kranar och regnet vräkte ner över oss. Vindrutetorkarna orkade knappt hålla undan regnet. Jag fick smyga fram för att över huvud taget se vägen.
– Nu blir det så mycket vatten i Vättern att det inte är nån risk att vi går på grund i alla fall! sa jag skämtsamt.
Monica såg inte alls road ut.
– Tala inte om olyckor! sa hon.
Vi var ute i god tid, så vi satt kvar en stund i bilen medan regnet avtog.
Ombord var det reserverat för oss i aktersalongen. Det var meningen att vi skulle ha varit tretton, men tre av tjejerna hade lämnat återbud.
– Skönt att vi inte blev tretton vid bordet. sa jag.
Inte så att jag är skrockfull men jag har hört andra säga så.
Och inte för att jag är snål heller, det hade varit kul om alla hade kunnat komma.
Båten lade ut och ångmaskinen tuffade så förtroendeingivande: Futt sutt futt sutt futt sutt. lät det. Luckorna till maskinrummet stod öppna och en doft av kol och ånga spreds i fartyget.
Det bjöds på musikunderhållning av en kille och en tjej från Hallsberg. Dom spelade och sjöng välkända visor och schlagers från då och nu under mottot: Så kan det låta.
Jag fick en avskedsgåva i form av en hand som håller en korv med bröd. Den skall få hedersplatsen i bokhyllan.
Vi hade trevligt och gemytligt och pratade om det mesta. Regnet upphörde och molntäcket sprack upp och släppte fram den röda kvällssolen. Vi avnjöt förrätten och passerade under Hammarbron medan vi åt varmrätten. Strax innan kaffet vände styrmannen åter mot Askersund.
Vi hade precis fått in kaffe glass och likör när det lät som någon skrapade med gjutjärnsstolen mot dom gamla ekplankorna på däcket, men samtidigt kände jag en vibration i fötterna. Jag tittade mig omkring ifall någon annan reagerade eller om det var inbillning från min sida. Jag såg i ögonvrån att vi var ganska nära en mindre ö.
Ingen verkade ha märkt något, det var hög stämning och en 50-årsfest pågick för fullt.
I nästa sekund small det till i fartygsskrovet och babordssidan reste sig ur vattnet. Ingen tvekan, båten hade gått på grund och det rejält ändå. Det skrapade och gnisslade när skrovet gled över berget. Alla stannade upp och såg frågande på varandra. Ingen verkade fatta vad som var på gång.
När fartyget glidit av grundet började det vicka fram och tillbaka, fram och tillbaka, från sida till sida så att kaffet skvimpade ur kopparna och likörglasen välte.
En av servitriserna ropade något och vinkade till ett par killar som satt vid ett bord att komma. Dom reste sig och sprang mot bryggan. Dom flesta av passagerarna reste sig och såg sig oroligt omkring och tittade undrande vart dom skulle ta vägen.
– DET ÄR LUGNT! DET ÄR LUGNT! DOM SKALL BARA HJÄLPA TILL!!! ropade servitrisen.
– Jag tänker i alla fall ta på mig en flytväst! sa Monica.
Jag reste mig och öppnade luckan där flytvästarna förvarades och delade ut dom till tjejerna och till dom som fanns i närheten. Vi tog på dom medan fartyget fortfarande krängde, men nu något mindre.
Även musikanterna hade stannat upp och såg oroliga ut, men försökte hålla humöret uppe på oss genom att fortsätta spela.
Det var inte utan att en viss TITANIC-känsla smög sig på oss.
När servitrisen sa: Vi kan ju testa att ta på oss flytvästarna!
Då var det redan gjort.
Jag var aldrig orolig för att vi inte skulle klara oss iland. Vi var väldigt nära flera småöar.
Plötsligt blev fönstren alldeles fuktiga på insidan och en doft av varm ånga spreds i aktersalongen.
Som gammal sjöman förstod jag att fartyget sprungit läck och att vatten trängde in i maskinrummet. Jag manade på mina tjejer att gå förut. När jag skulle passera luckan till maskinrummet tittade jag ner och såg att vattnet forsade in. Hålet måste varit ganska stort för jag såg hur vattennivån steg väldigt fort. Det bubblade och fräste och ångade som ur en stor gryta när sjövattnet nådde den heta pannväggen.
Precis när jag gick förbi luckorna störtade vattnet in i den öppna pannan. När vattnet fyllde pannan trycktes rök och sot ut och upp i fartyget så att sikten helt försvann. Vi som ännu inte hunnit ut på fördäck blev sotsvarta. Vi drog i oss stenkolsdamm och sot. Vi hostade och hackade men tog oss ut på däck utan allt för stora besvär.

Under tiden styrde styrmannen fartyget mot närmaste ö och satte henne på grund. Maskinrummet och lastrum vattenfylldes snabbt. Aktern sjönk och satte sig på botten.
Det var en rasande tur att vi inte var längre från land och att vi inte var ute på djupt vatten för då hade fartyget gått till botten ganska snabbt.
Men å andra sidan hade inget hänt om vi varit ute på djupt vatten.

Den nyblivne båtägaren skröt på premiärturen för sina vänner.
– Jag känner till varenda grund i den här sjön!
I samma sekund small det till ordentligt i kölen.
– Här har vi t ex ett!

En sotig kille från besättningen tog plats på kommandobryggan och förklarade läget och sa att hjälp var larmad och att det inte var nån fara för vare sig brand eller explosion.
Kaptenen verkade hålla sig i bakgrunden. Honom såg jag bara en hastig skymt av när jag gick tillbaka in i aktersalongen för att plocka ihop våra tillhörigheter.

Pressmeddelande från REDERI AB KIND Motala:
PÅ GRUND!

Musikanterna spelade upp på den enda gitarr dom lyckats få med sig i den allmänna villervallan. Dom sjöng bl.a: Sommaren är kort, alldeles för kort…
Jag har skrivit en ny text som jag presenterar i slutet av stycket.

Serveringspersonalen delade ut öl till den som ville ha. Och det fanns det dom som ville. Det var en del som inte fattade stundens allvar, utan passade på att partaja på gratisöl. Andra mådde väldigt dåligt. Men alla var nog glada att det inte blev värre än det blev.
En av killarna i maskinrummet var skadad i armen. Om han var bränd eller om han brutit sig vid grundstötningen vet jag inte. Dessutom var han svårt chockad och togs omhand av en sjukvårdskunnig passagerare.
Den andra maskinkillen var lärling och ute på sin första resa. Kroppsligt klarade han sig utan skador men han var mycket svårt chockad. Jädra otur att råka ut för en olycka på första (o)turen.
Dom två var dom första som fördes iland av tillskyndande småbåtägare som fanns i närheten.
Medan vi väntade på vår tur att föras iland tornade stora svarta olycksbådande åskmoln upp sig vid horisonten. Blixtarna ljungade och molnen liksom rullade fram som en skenande lavin.
Fler och fler båtar slöt upp och förde oss mot land där redan flera ambulanser och räddningsfordon välkomnade oss med sina blåa saftblandare. En av armens vertolhelikoptrar svepte fram mot Vätterns Fånge, som jag trodde hade gjort sin sista resa.
Tillkallade bussar förde oss dom två milen till Askersund. Vi blev väl omhändertagna av en snabbt inkallad krisgrupp på hotell Norra Vättern där det ordnades med kaffe och mackor.
Åskan mullrade oavbrutet, det var nästan inte mörkt mellan blixtarna. Blixten slog ned någonstans i närheten så strömmen försvann under några minuter. Det var ett av dom värsta åskväder på många år som drog fram över Mellansverige.
Jag måste ge beröm till alla som var engagerade i räddningsarbetet som genomfördes till största belåtenhet.


Här kommer den nya texten som jag tycker passar bättre:

Resan den blev kort, alldeles för kort.
Det var ju synd och skam, vi nådde aldrig fram.
Vi körde på ett grund, vi fastna där en stund.
Sen bjöds det ju på skjuss, vi fick då åka buss.
Vi kom till Askersund, vi bjöds på kaffestund.
Där fick vi prata ut, med nån som hette Rut.
Jag hoppas ni mår bra, då blir jag väldigt gla.
Sen fick vi åka hem, det kosta ej en spänn.

Under bilresan hem hade vi fått en viss distans och talade om det som hänt. Ingen verkade må dåligt, men visst hade vi fått en tankeställare om värderingar här i livet.
Klockan halv två var vi hemma. Det var skönt att få ställa sig under den varma duschen. Öronen och näsan var fulla av sot. Jag sov, mig veterligt, utan några mardrömmar om äventyret.

– Vet du att den säkraste platsen på ett fartyg är toan?
– Varför då?
– Där kommer det inget vatten förrän man spolar.

Man ska gå till botten med problemen!

Klicka på länken och lyssna på Micael Wiehes sång TITANIC.

Mojje.

http://www.youtube.com/watch?v=ZO7TDcuq7tU

Posted in Dagens sanning, Pytt i penna | 2 Comments

MARS ATTACKS

Posted on mars 23, 2012 by Morgan

UFON ÖVER STAN.

Nyårsafton nittonhundrasjuttionånting. Exakt årtal är jag lite osäker på. Karin och jag hade i alla fall jobbat i korvmojjen, vi stängde 03:00. Det hade inte varit så mycket kunder på slutet, så vi kunde lämna kiosken ganska snart. Jag skulle som vanligt lämna kassan i serviceboxen. Karin bodde strax bredvid kiosken men följde med i bilen eftersom jag skulle åka förbi hennes bostad på hemvägen.
När vi passerat Eyravallen hade vi rakan upp mot stan framför oss. Plötsligt såg jag en stor ljuspunkt komma fram bakom siluetten av husen på Drottninggatan. Jag hann precis säga:
– Titta där är det nån som har nyårsraketer kvar.
Raketen exploderade inte. Till min förvåning kom det fram ett ljus till, och ett till. Tillsammans var det ca åtta stycken. Vi tittade frågande på varandra. Jag stannade och klev ur bilen.
Jag ropade till en kille som gick på trottoaren att han skulle kolla på himlen så skulle han få se nått fantastiskt. Men han hade alldeles för mycket nyår i kroppen för att reagera.
Ljusskenet var trots alla gatlampor lika starkt som polstjärnan en mörk vinter-natt i skogen. Det var ett klart vitt fast sken. Det hördes inget ljud från föremålen, allt var tyst och stilla. Dom flög lika fort men inte i nån ordnad formation. Dom flög både efter och bredvid varandra. Det gick att avgöra på grund av att dom som kom sist flög om dom som var före. Ett föremål som befinner sig närmre verkar flyga fortare än ett som är längre bort när dom flyger bredvid varandra.
Jag hoppade in i bilen och gjorde en rallarsväng och försökte följa efter, men dom flög så fort att jag inte hade en chans att hänga på. Dom försvann bakom skogen vid Brickebacken.
Det här var en stor sensation som jag ville dela med mig till omvärlden. Jag åkte till Nerikes Allehanda och kände på porten i hopp om att den var öppen och att det åtminstone skulle vara en nattredaktör i tjänst. Nejdå, nyårsfirande var tydligen något heligt, där inget av intresse kunde hända.
När jag kom hem försökte jag komma i kontakt med både Expressen och Aftonbladet utan resultat.

Några dagar senare stod det i alla fall i flera tidningar att föremålen hade siktats på olika ställen i en bana från Norge, snett över Svealand och vidare ner över Polen.

ENSAMMA I UNIVERSUM?

Jag har alltid varit fascinerad av världsrymden. Mitt intresse för himlens alla stjärnor började i väldigt unga år. Jag var inte många år när jag önskade mig en kärn-skikare så att jag skulle kunna skika på kärnorna, (Jag sa så.) och dom som bodde där.
Varför skulle vi vara ensamma i hela universum? Om man jämför våran galax med en sandlåda och att våran sol är ett sandkorn. Varför skulle då ett enda sandkorn bland alla andra, vara så beskaffat att bara det och inget annat, skulle kunna ha en planet som kan ha nån form av liv. Dessutom så finns det ju flera sandlådor (Jag menar naturligtvis galaxer.) i universum.
Förresten så lever vi många gånger i en sandlåda. Åtminstone politiskt sett.

Vi kanske rent av lever i någons ”modelljärnväg”, som styrs av någon som i sin tur lever i någon annans ”modelljärnväg”, som i sin tur lever i …????????????????
Kanske Gud i själva verket är en liten pojke som leker med sitt modelljärnvägs-landskap?

UFO’N FINNS!

En söndagskväll när vi var på väg från stugan till stan frågade Sussi:
– Vad är det där för nått?
– Vadå? frågade jag.
– Det där som lyser på himlen.
Vi var på den slingrande smala vägen mellan skogen och Ekers kyrka. Det var mörkt och fuktigt. Vi fick dessutom flera möten. Dom mötande bilarnas strålkastare blänkte i den våtsvarta asfalten, så av ren säkerhet kunde jag inte titta åt det håll hon pekade. Jag frågade vad det var hon såg?
– Det är nått långt som det lyser om.
– Det är nog ett flygplan.
Hon var envis och sa att det var något annat, något konstigt.
– Titta så får du se! sa hon upphetsat.
Jag försökte kasta en snabb blick åt sidan men hann inte uppfatta nånting. Mariana som satt på fel sida såg inte nått hon heller.
– Det är säkert inget konstigt med det. sa jag och lät säkert som en besserwisser i hennes öron. (Det är ju allom känt att pappor alltid vet bäst.)
– Det är visst nått konstigt! sa hon trumpet.
Sen blev det inget mer sagt om den saken.

– Du pappa som säger att pappor vet och kan allt, kanske kan tala om vem som uppfann telefonen?
– Det var Alexander Graham Bell, min son.
– Men om nu pappor är så duktiga, varför uppfann då inte Alexanders pappa telefonen???

Först uppfann Bell telefonen, sedan skapade Gud kvinnan så att någon använde den.

Några dagar senare fick jag en smärre chock när jag öppnade morgontidningen. Det var flera personer som hade sett ett avlångt föremål på lördagskvällen. Det hade synts i samma väderstreck som Sussi pekade åt. Föremålet hade runda fönster som det stråla-de olikfärgat ljus ifrån. Tidningens tecknare hade gjort en bild av föremålet efter ögonvittnenas anvisningar. Jag visade tidningen för Mariana och frågade om Sussi möjligtvis tittat i tidningen denna dag?
– Nejdå, det har jag inte gjort.
När Sussi kom hem från skolan frågade jag om fröken eller om nån skolkamrat berättat något speciellt under dagen?
– Nej.
– Har du tittat i nån tidning idag?
– Nej.
– Kommer du ihåg vad du såg när vi åkte från landet i söndags?
– Jadå!
– Tror du att du kan rita av vad du såg? sa jag och lade fram penna och papper.
Hon tog pennan och ritade. När hon var klar tog jag fram tidningen och jämförde. Jag svär vid den helige ande att teckningarna nästan var identiska! Sussi sa besviket att det var ingen som trott på henne. Jag svarade att jag inte hade haft någon möjlighet att titta eftersom jag körde men att jag gärna skulle vilja ha sett detsamma som hon.


Jag spanar ofta mot himlen när det är stjärnklart och önskar att jag skall ha turen att se något annorlunda. Det händer att jag kan stanna bilen, när jag är där det är som mörkast, för att ta en titt mot evigheten.
Vem vet? En dag kanske…

NU ÄR DOM HÄR!!!

Den senaste tiden har jag märkt att dom är här och dom blir bara fler och fler…
Ja dom gröna gubbarna alltså. Först såg jag bara nån enstaka, men den sista tiden tycker jag att dom dyker upp vartåt jag än tittar. Dom försöker smälta in i stadsbilden, precis som Fantomen som går omkring på gatorna som en vanlig man. Dom nästlar sej in i många yrkesgrupper för att dom inte ska märkas. Inte undra på att det är arbetslöshet. Å dom är snabba dom jävlarna. När jag hivar upp kameran och ska fotografera dom vänder dom bort eller döljer ansiktet. Om dom nu har nåt? Precis som kakerlackor slinker dom undan.
Men jag har kommit på hur det ligger till och jag har en plan…

Under tiden, medan jag verkställer planen visar jag lite bilder på några som jag lyckats fota, bara så du ska inse att det är fara på färde och att det är läge att se upp!

Å var bor då dessa gröningar?
Jo för står du, det har jag kommit på.
DOM BOR I KARLSKOGA!!!
Och parabolantenn har dom också så att dom kan hålla kontakten med Mars!


Så nu vet du vad vi kan förvänta oss om jag inte får stopp på invasionen.

Förresten så råkade jag på några av deras kvinnor igår när jag var på Konsum, å skam å säjanes så såg dom riktigt skapliga ut, ja som riktigt söta (vad säjer man) Marsipaner kanske?!

Det kanske inte skulle skada med lite uppblandning, inavel är aldrig bra för mänsklighetens överlevnad!
Tål att tänka på, ska be om deras telefonnummer nästa gång jag träffar på dom.

PHONE HOME.

Kom att tänka på en historia jag hörde för länge sen.

Ett flygande tefat landade på plattan utanför en bensinmack, marsianen tittade på bensinpumparna och  rapporterade hem:
- Jordgubbarna verkar sitta fast i marken, dom har fyra meter långa penisar som dom har i öronen tills honorna rullar fram för att bli befruktade. Hannarna stoppar då in penisen i honornas könsorgan och tömmer ca femtio liter sädesvätska i honorna.

ORGASMERA MERA!!!
Mojje.

Posted in Dagens sanning | 2 Comments

MOJJE, CHEVAN, POLISER och GANGSTERS.

Posted on februari 16, 2012 by Morgan


Upprinnelsen till dessa händelser började med ett polismord i Nyköping i juli 1966.
SVT tog upp fallet i Veckans Brott i tisdags.
Det året gjorde jag lumpen i flotta och låg på jagaren Gästrikland, just då stationerad i kungliga huvudstaden.

Folk gick man ur huse för att följa spaningarna efter Clark Olofsson och Gunnar Norgren. Småvägarna kring Stockholm var igenkorkade av nyfikna åskådare. Inte fanken tänkte dom på att dom kunde hamna mitt i kulregnet.
Det var som en enda stor pic-nic.

Jakten blev ett folknöje – myten Clark var född.

HÄR MÖRDADES RAGNAR SANDAHL.
Gunnar Norgren och två poliser under rekonstruktionen av mordet på Ragnar Sandahl. Polisen längst till höger föreställer Clark Olofsson, beväpnad med kofot. Norgren har kpisten skjutklar.

BRÅTTOM TILL BÅTEN.

Jag ägde en Chevrolet Impala, 2-dörrars Hard Top 1964.
Det hela började med att jag var ute och åkte lite på måfå när en tjej vinkade in mig till kanten. Hon undrade om jag ville skjutsa henne hem. Jag har alltid varit en damernas riddersman, eftersom jag inte hade något speciellt för mig så ställde jag upp.
Hon hette Annika och bodde i Handen, som ligger nästan ute vid Berga Örlogsskolor. Egentligen så hade hon inte så vansinnigt bråttom hem, hon var nog mest sugen att få åka i en fin bil. Vi åkte gata upp och gata ner. Hon var väldigt trevlig och vi pratade om allt och inget.
Så småningom drog vi oss mot hennes hemtrakter. Vi hade blivit ganska förtjusta i varandra, vi satt och tjusade, inte i månskenet, skenet från en gatlampa fick duga. Tiden gick men jag gjorde mig ingen brådska, båten låg ju så nära.

Innan vi skildes åt hade jag och Annika bestämt att vi skulle gå på cirkus senare i veckan. Efter en och annan och kanske tretiofyra godnattpussar åkte jag mot Berga. Jag måste ha blivit rejält kärleksberusad, men plötsligt blev jag spiknykter.
Båten låg ju inte längre vid Berga, den låg sedan ett par dagar bakom Nordiska museet vid Djurgårdsbron. Nu brann det i knutarna. Jag hade ingen nattpermis så nu det gällde att stå på.
Jag gjorde en handbromsvändning och trampade gasen i botten. Motorn mullrade och Chevan var lika snabb som en Impalaantilop. Nu var det en kamp mot klockan, men med den farten jag hade skulle jag hinna fram med minsta möjliga marginal.
Jag kom in till Skanstull och hade Götgatan med alla stoppljus framför mig. Jag hade turen att hamna i en grön våg så det flöt bara på. Men det är ju klart, en flottist ska ju ha flyt. Tur att jag hittade ganska bra i huvudstan, annars hade jag lätt kört bort mig i Slussens alla vindlingar.
När jag kom ut på Skeppsbron hörde jag sirener bakom mig. När jag tittade i backspegeln såg jag ett par rödljus från en polisbil. Det var tydligen mig dom var ute efter. Jag fortsatte i samma tempo medan tankarna snurrade i huvudet.
Här hade jag gjort allt för att slippa flottans finka, och var istället på väg att köra mig rakt in i en cell på Långholmen. Jag rundade Kungliga Slottet på två hjul, vidare över Norrbro. När dom fortfarande hängde som blodiglar i röven, tvärbromsade jag utanför Operan så att asfalten skrynklade ihop sig.
Jag hoppade ur bilen och sprang, inte därifrån. Nej, jag sprang fram till polisbilen, som knappt hunnit stanna. Jag vevade med armarna och ropade:
– Faan i helvete, nu kommer jag försent till båten! Nu får jag buren för det här! Helvetes alla djävlar! Å inte gör det saken bättre att ni stoppar mig nu också! Jag blev stoppad i en kontroll i Farsta! Dom skulle kolla hela jävla bilen, fastän jag talade om att jag hade bråttom till båten!
– Var det en sån här bil? frågade han lika uppskruvad som jag var, och pekade på Valianten.
– Nej det var en sån där jävla Amazon! Skrek jag.
Jag visste sen tidigare att länstrafikgruppen, den som hade hand om fordonskontrollerna, åkte Volvo Amazon. Jag svarade rätt, för han kontrade med frågan.
– Har du körkort?
– Ja, det har jag!
– Kör då, men kör inte så fort!
– TACK SKA DU HA! ropade jag över axeln, medan jag rusade tillbaka och hoppade in i Chevan. Jag drog iväg med en rivstart, bara för att det skulle se trovärdigt ut, men höll bara lite högre fart än tillåtet. Poliserna hängde på för att kolla att jag verkligen åkte till båten.
När jag parkerade på Djurgården och rusade mot jagaren, höjde vi händerna i luften som om vi hade en tyst överenskommelse. Dom hade i och för sig inte haft nån anledning att tvivla på mig, jag hade ju flottans permissionskläder på mig. Dessutom låg Gästrikland vid Djurgården.
Även poliser är mänskliga, trots att dom inte alltid är välkomna där dom griper in.
Vad kan man lära av detta? Jo, att anfall är bästa försvar.
Hur gick det då med cirkusbesöket? Det skall jag berätta om i nästa stycke.

NÄR JAG BLEV FÖRVÄXLAD MED CLARK OLOFSSON.

Clark Olofsson behöver väl ingen närmare presentation. Han och Gunnar Norgren var på rymmen. Dom hade varit synliga i Stockholmstrakten. Norgren blev gripen ganska snart men jakten på Clark Olofsson pågick på flera platser runt Stockholm och även i Göteborg i ett par månader. Vad har då jag med detta att göra?
Det började på jagaren Gästrikland som nu åter låg vid Berga. Det var en fredag förmiddag. Vi skulle ha ett gäng riksdagsgubbar på lunch i Gunrummet. Vi började direkt efter frukosten med att ställa allt i ordning. Med vita dukar, finaste porslinet, kandelabrar och lull-lull.
STOR PANIK!!! Det fanns inga rena dukar på fartyget!!! Det gick inte att uppbringa den minsta lilla duk på hela Berga Örlogsskola. Hur skulle det nu gå med anslagen till flottan om inte regeringsmedlemmarna fick sitta vid bord med rena dukar???
Vem fanns då som en räddande ängel. Jo jag naturligtvis! Jag erbjöd mig att åka in till flottans förråd på Kastellholmen som ligger mitt i Stockholms Ström. Jag tänkte förstås inte göra det helt gratis, jag har alltid varit affärsmässig. Jag blev lovad fyra fredagar extra permis, med början direkt efter regeringslunchen.
Eftersom jag var ute på tjänsteförrättning brydde jag mig inte om att byta om. Flottans blåställ ser ut som vilka anstaltskläder som helst. Dessutom hade jag tre dagars skäggstubb.
Strax utanför grindarna till Berga stod det en civilklädd kille och liftade. Han fick åka med in till Stockholm där jag släppte av honom på Götgatan utanför Skatteskrapan, innan jag fortsatte in till Kastellholmen.
Jag fick ut rena dukar från förrådet och ställde kosan mot båten. Efter ett lätt uppdrag och en väl genomförd regeringslunch utan missöden, gjorde jag mig i ordning för permis. Det var den fredagen jag och Annika skulle gå på cirkus. Jag skulle plocka upp henne på Hornsgatan på Söder, i närheten av hennes arbetsplats.
Jag hade alltid mina civila kläder i bakluckan. Jag stannade i en skogsbacke och böt om. Jag var ute i god tid och tänkte klippa mig innan jag hämtade Annika. Men först skulle jag köpa cirkusbiljetter så att vi inte skulle bli utan.
Vid Stockholms stadion, innan jag hann fram till cirkusen, blev jag stoppad i en vägspärr. Det var två polisbilar som körde fram och blockerade min färdväg. Samtidigt körde det upp en bil på var sida om mig och slutligen en som stannade precis bakom min bil.
Allt gick så himla fort att jag inte hann reagera innan jag var omringad av poliser med dragna pistoler. Jag fick hålla händerna synliga medan jag klev ur. Dom genomsökte mina kläder innan jag blev överflyttad till ena polisbilen. Jag fick legitimera mig. Sen inleddes ett kortare förhör om vad jag hade gjort under dagen. Jag berättade att jag hade varit ombord på Jagaren Gästrikland.
– Är det din bil, och var har du haft den?
– Ja, den är min, och den har stått på Berga Örlogsskola.
– Har du haft den utlånad?
– Nej, svarade jag.
Då blev jag införd till polisstationen för ett mer ingående förhör.
– Din bil har varit synlig på Götgatan på förmiddagen där en orakad mansperson i anstaltskläder släppt av en passagerare som hade en stor bag. Vad har du att säga om det?
Då först kom jag ihåg att jag varit i stan och hämtat dukarna.
– Varför sa du inte det förut, skyddar du nån?
Jag förklarade så gott jag kunde. Dom ställde hela tiden nya frågor utan att förklara varför. Sen kom samma frågor igen flera gånger. Det var väl för att se om jag ändrade i berättelsen.
Dom kom så småningom i kontakt med vakthavande befäl på Gästrikland som bekräftade min berättelse. Jag släpptes med en ursäkt och en förklaring: Det var nån som sett Clark Olofsson släppa av en annan skum typ på Götgatan på förmiddagen.
Gripandet och förhöret hade tagit flera timmar och det var bara att inse att det inte skulle vara nån ide att försöka få tag i några cirkusbiljetter. Jag skulle ha hämtat upp Annika för länge sedan. Vi sågs aldrig mer. Jag hade varken hennes adress, telefonnummer eller efternamn. Allt jag visste var att hon hette Annika.
Visserligen visste jag i vilket bostadsområde hon bodde, men att leta efter en person utan efternamn i ett hus med sex uppgångar och säkert tretton våningar i varje var dömt att misslyckas. Likaså att försöka hitta henne på jobbet eftersom jag inte visste var hon arbetade. Jag är ganska övertygad om att det var fredagen den 13:e den dagen!
Hennes tanke var säkert:
Ännu en sjöman som inte kan gå iland, utan bara seglar vidare…
… Varthän?
Tja säj det…
… Nya hamnar, nya famnar…
Alltihop mynnar ut i ett enda stort FRÅGETECKEN!

NÄR ”SVARTEN” STAL CHEVAN.
Min Cheva Impala som jag sålde efter något år hade köpts av brandmannen Lars-Enoch Pettersson, som jobbade i Örebro men bodde i Kumla.
När han passerade Kumlafängelset mötte han en sopbil som styrde rakt mot honom. Hans första tanke var att sopgubben hade blivit sjuk och inte hade kontroll på sopbilen. Sopbilen stannade med skrikande bromsar strax framför honom. Lars-Enoch gick ur för att kolla hur sopgubben mådde.

Året var 1973 då Lars-Inge ”Svarten” Svartenbrandt, Bo ”Bosse Dynamit” Wickman, Nils ”Nisse Pistol” Nilsson och Björn Åkerdal hoppade ur sopbilen och snodde Chevan. Dom hade övermannat sopgubben, när han skulle tömma soporna inne på anstalten, och kört sopbilen rakt genom grindarna.
Nu ville dom åka mer ståndsmässigt, då passade tydligen Chevan bra.
Det gick storlarm direkt efter rymningen. Polisen var hack i häl på rymlingarna. Jag hörde allt på polisradion och kunde följa hur jakten gick på både stora och små vägar.
Rymlingarna sket i hur dom behandlade bilen, den användes till murbräcka när dom forcerade flera vägspärrar. Jakten pågick i ca en timme innan färden tog slut mitt inne i ett villaområde. Dom hade plöjt fram som med en stridsvagn över stock och sten. Tillslut hade den en gång mycket fina bil gjort sitt och såg mer eller mindre ut som en skrorbil.

Jag pratade senare med Lars Enoch och han berättade vilka svårigheter han hade med försäkringsbolaget att få ut ersättning för bilens rätta värde.

FÖRLORADE VACKRA FLICKOR OCH TJUSIGA BILAR SÄTTER DJUPA SÅR I SJÄLEN.

FÖRBANNADE JÄVLA BOVAR OCH BANDITER!!!

MOJJE.

Posted in Pytt i penna | 2 Comments

TRÄBEN och COMEBACK.

Posted on februari 10, 2012 by Morgan
Schhh… Säj inget… Låtsas som ingenting… men det är jag, Ruffe. Jag är lite undercover som man säjer när man inte vill visa sitt rätta jag. Det är ganska skämmigt det jag ska berätta om nu. Det har legat innom mej som en stor finne som måste klämmas ut.
Lova att inte skratta, för mej är det en stor lättnad att äntligen få dela med sej av allt det onda.

TRÄBEN
Alltsedan kullagret trillade ner i kulpåsen har jag lyft på benet när jag pinkar. Men sen en tid tillbaka skuttar jag ofta på tre ben.
Husse har uppmärksammat det här och undersökt tassen flera gånger, ifall jag skulle ha trampat på nått vasst. Han har klämt och vickat på benet utan att hitta nått fel.
Vofför jag gör på detta viset för har jag ingen aning om, det har bara blivit så. I och för sej så är det väldigt praktiskt, jag är i färdigställning och pinkeberedd på sekunden.
Det kanske började den dagen jag och Husse mötte en trebent gubbe.
Husse som anade vad det var för tankar som snurrade i mitt huvud, förklarade:
— Han är inte trebent, han har en krycka.
— Vad är en krycka å vad är den gjord av? undrade jag undrande.
— Den är gjord av trä å den har han som ett stöd, förklarade han stöddigt
— Att vara trebent eller träbent är väl nästan samma sak. Du Husse behöver ju inget extrastöd, jag är ju ditt stöd i livet. Förresten så skulle han kunna få byta pinnen mot mitt gummiben, då skulle han få mer svikt i stegen. Tror du gubben går med på det om jag frågar?
— Nej det gör han inte, han har ont i benet, det är därför han har den. Förresten ska vi ta å ringa till veterinären så att dom får kolla hur det egentligen är med ditt ben. Du har kanske spelat för mycket fotboll? Jag tror att vi ska lägga undan bollen ett tag.
Nu ska jag berätta hur långt ”ett tag” är.
Två dagar senare sa min glömska Husse:
— Varför spelar du inte fotboll nu för tiden? Har du blivit en lat tonåring? Nej ut å rör på dej, det är bara nyttigt! sa han och gav mej bollen.
— Jaha, å vofför sparkar inte du boll då??? sa jag till min döve Husse.

Tre veckor senare åkte Husse och jag till Örebro. Vi var ute i god tid innan veterinärbesöket. Vi uträttade en del viktiga saker före. Det allra viktigaste var att få nått gott i magen. Eftersom Husse är lite korvtokig brukar jag också få korv vid såna tillfällen.
Husse stannade till vid sin ”gamla korvmojj”. Den som han sålde nåra år innan jag kom in i hans liv. Det finns bara ett namn på en som gör en sån stollig handling:
TOKFAN!!!
Gjort är gjort, och sålt är sålt, och kommer aldrig mer igen.
Nåväl, han bjöd mej på två kokkorvar. Bara sôggel, ingen konstig utfyllnad som bröd eller andra onödigheter.
Själv tog han en Specialbricka med massor av olika onödigheter på.
Redan när vi parkerade utanför veterinären fick jag en konstig känsla i magen. Det molade och bubblade. Att det inte berodde på korven är jag övertygad om, för det var prima vara.
Det låg en doft av oro och rädsla i luften, men även ett uns av tillförsikt och hopp.
Inne i väntrummet väntade både hundar och katter på behandling. Här var stridsyxan mellan hund och katt nedgrävd och rasgränsen bortsopad. Sympatin låg som ett mjukt täcke över patienterna. Hussar och mattar tröstade så gott dom kunde.
En och en kallades in. Vi behövde inte sitta så länge innan jag blev uppropad. Jag var nervös men ändå nyfiken på vad som komma skulle. Jag skulle gå in men kom inte ur fläcken, jag var alldeles stel och benen var som fastlimmade i golvet. Husse lyfte opp och bar mej till undersökningsrummet.
Veterinärskan frågade Husse vad det var för fel på mej?
— Han har fel på benet.
— Jag kan se det. Är han stelopererad?
— Nejdå, han är bara stel av skräck. Han går på tre ben.
Orolig och nervös som jag var tyckte jag att han sa att jag går på träben.
— Hörru Husse, än har jag inte sett röken av dom där styltorna du lovade att du skulle göra åt mej.
Veterinärskan hörde tydligen vad han sa för hon började titta och klämma och dra och böja på både ryggen och bakbenen.
— Jag kan inte hitta nått som är fel, men för säkerhets skull ska vi röntga hans höfter. Han ska få en spruta så att han somnar. Det går inte att röntga honom om han inte är avslappnad, sa hon och gav mej en spruta i nacken.
Såja nu somnar han snart. Det kan hända att han blir lite illamående. Jag kommer tillbaka om en liten stund.
Genast började rummet och Hussarna snurra allt fortare och fortare.
— Stoppa jorden, eller åtminstone britsen, jag vill stiga av.
Jag mådde så illa att jag inte kunde hindra den sista måltidens snabba rusning från dom inre organen. Det var som att vända utåin på sej själv.
— Hoppsan Kerstin! sa Husse, samtidigt som han rev av en stor bit från pappersrullen för att torka opp.
Snabbt som en vessla slickade jag opp ”pizzan”, för här får inget förfaras.
— VA GÖR DU? sa Husse förvånat. Äter du opp spyan?
— Det gick bra, det var ju korv, sa jag och började försvinna ut i mörkret.
Under tiden kom veterinärskan tillbaka med en munkorg som hon trädde över min nos och förklarade för Husse.
— Dom kan få hallucinationer av bedövningssprutan och hugga, så för säkerhets skull… var det sista jag hörde innan jag försvann ut i evigheten.
Och visst hade hon rätt, jag hade konstiga syner, och jag högg vilt efter dansande saftiga köttben och helstekta grisar.

Hon röntgade mej utan att finna nått som var galet. Jag skulle ändå få inflammationshämmande piller, för säkerhets skull. Sen fick vi en återbesökstid.
När jag kom ut ur undersökningsrummet skulle nästa patient in. Det var en stor St. Bernhardshund som totalvägrade. Dom drog och dom sköt på, men i hundan att dom fick honom ur fläcken.
Då kunde min lustigkurre till Husse inte hålla truten:
— Sätt rullskridskor på’n.
Efter veterinärbesöket konstaterade i alla fall jag att det enda som är galet med mej är min stolliga Husse! Ja, han är rent av blarrig. Vissa dagar kan jag sälja honom billigt. Får jag 50 öre för’n så ä han din. Tänk vad jag får skämmas jämt. Han borde in på nån sorts uppfostringsanstalt. Men det är i alla fall tur att han blev som han blev när kan inte blev som han skulle.
Så var dä dä där med medicinen. När vi kom hem försökte Husse lura i mej pillren genom att kalla dom för godis.
Kyss mej i aschlet så får du en go puss, tänkte jag. Skulle jag ta ett av dom där pillren skulle jag få samma smak i mun som du skulle ha efter den kyssen.
Men Husse är inte dum på det viset. Han mosade pillren till atomer och ka-mouflerade den äckliga medicinen i hackkorv. Å hackkorv har jag aldrig kunnat motstå.

MIN COMEBACK
Efter tre veckor var jag återlämnad till veterinären.
Var det pant på mej så att jag skulle returneras som en urdrucken colaburk?
Var jag tom och innehållslös?
Var jag förbrukad?
Var jag slut som människa?
Skulle jag ta ner skylten?
Har jag satt min sista potatis?
Skulle jag kasta in handduken?
Har sista tåget gått?
Är matchen slut?
Har korvmojjen gått i konkurs?
Var det dags att kila om hörnet?
Skulle jag bita i gräset?
Ska jag lämna dom sälla jaktmarkerna?
Har jag fått fukt på stubinen?
Har jag svalt sista tuggan?
Är det nu jag ska trilla av pinn?
Är det dags för råttorna att lämna skeppet?
Har proppen gått?
Har jag soppatorsk?
Är det dags att skyffla kol?
Har jag missat sista bussen?
Har jag släpp min sista brakskit?
Var det dags att vända nosen i vädret?
Är det dags att hala flaggan?
Har gökklockan stannat?
Ska jag kola vippen?
Har gonggongen gått för sista ronden?
Är flyget inställt?
Är det dags att raderas?
Har jag fått körförbud?
Står det error på skärmen?
Snubblade jag på mållinjen?
Har jag inte betalat elräkningen?
Har jag spillt ut fredagsgroggen?
Är jag inne i återvändsgränden?
Har ändan gått i baklås?
Har skutan gått på grund?
Har bildröret pajat?
Har jag fastnat i tullen?
Har jag sålt korven och tappat pengarna?
Har snuten hämtatapparaten?
Är åkpasset ogiltigt?
Har jag pissat sista slatten?
Har Fantomens mjölk surnat?
Har jag satt på min sista brud???

…Javisstja — jag har ju inte ens fått göra det!
Jag ska alltså få kila vidare obegagnad, utan att ha fått sätta på en enda löptik?
Ska jag sluta som ett benrangel utan att själv ha fått tagit en enda liten tugga på ett ben? JÄMMER OCH ELÄNDE — BOMBER OCH GRANATER — ÄRTSOPPA OCH KULSPRUTOR!
Husse såg att det snurrade i mitt huvud och att jag var orolig.
— Du behöver inte vara rädd grabben, det ordnar sig, vi ska bara kolla hur det är med ditt ben!
— Vilket ben? Jag har då aldrig sett röken av nått ben! Vofför ska dom kolla nått som inte finns? Vill du kasta bort pengar på nått som aldrig har existerat så är det din sak. Men får jag säja vad jag tycker så kan du lägga dom surt hopsparade slantarna på ett saftigt köttben — till mej!!!
Efter sedvanlig kontroll sa veterinärskan:
— Nä-ä, jag kan inte hitta nått fel. Jag tror att det är en fix ide han har lagt sig till med. Prova med att ha honom i koppel och låt honom dra så att han måste använda benet. Annars är det risk för att han alltid kommer att skutta på tre ben. I och för sej så är han så lätt att han klarar sig bra med tre ben. Men ändå, låt honom dra. Blir det inte bättre så får ni höra av er igen.
— Här har du Husse betalat dyra pengar på lydnadskurser för att jag ska gå fint. Helt plötsligt ska jag kasta alla kunskaper i soptunnan som Sverker Olofsson i Plus. Bestäm er, ska jag vara en bra hund eller ska jag vara draghund?
Ska jag dra så får du skaffa en riktig dragsele, annars blir jag blir lika sned i ryggen som en halv falukorvsring.
Jag tror jag skiter i det här och drar dit pepparn växer.

Förresten så klarar ju Husse av att gå på två ben. Han skulle ju kunna uppträda på cirkus — så clown han är.

Ruffe, en ulv i fårakläder.

Posted in Humor, Nytt från Ruffe | 2 Comments

HAN OCH ANDRA SÖTA GOSSAR.

Posted on januari 30, 2012 by Morgan

Redan som barn var jag en liten gosse som ansågs vara ett vackert barn…
… Ja gosse och gosse…

…Jag är nummer två i syskonskaran, med en äldre bror och en yngre syster. Jag förmodar att mamma hade velat ha en flicka eftersom jag inte blev klippt förrän jag var 3-4 år. Jag hade långt ljust lockigt hår och såg precis ut som en liten söt flicka.
En dag när min tre år äldre bror skulle passa mig, blev han retad av kompisarna för att han var tvungen att leka med ”lillasyrran”. Då drog han resolut ner mina röda stickade hängslebyxor och visade upp min snopp och sa:
– Titta här så får ni se att jag inte leker med tjejer.
Då tog den diskussionen snabbt slut.

En händelse som kunde ha tagit en ände med förskräckelse inträffade innan jag blev klippt. Jag kom plötsligt hem, efter att ha varit försvunnen ett tag. Mina föräldrar undrade oroligt var jag varit.
– Jag har åkt bil med en ”farbror”, svarade jag.
Nått minne av den bilturen har jag inte och det är nog lika bra det. Kanske hade jag blivit upplockad i tron att jag var en lite söt guldlockig flicka. Det fanns säkert ”fula gubbar” även då. Jag blev nog hemskjutsad när han upptäckte att jag var en liten kille.
Han var kanske lite snäll ändå, eftersom han skjutsade mej hem, jag kunde lika gärna ha legat våldtagen och mördad i nåt skogsparti.
Jag förmodar att den händelsen bidrog till att jag snabbt blev klippt.

I tonåren var jag ganska populär bland tjejerna men jag var för blyg för att göra några riktiga framstötar. Tjejerna och jag var mest som kompisar. Blygseln kompenserade jag med att vara ”en kul typ”.
Det har jag försökt vara genom åren, med humor kan man komma långt.
BÄTTRE ATT VARA EN KUL TYP ÄN EN FUL TYP!

Ja det var då min vän, en gång för länge sen.
En härlig tid som verkade stå still.
Ja, vi var unga då, vi ville sjunga då,
vi ville dansa, höra livet till…

Men åren går och dom gråa håren kommer.

Som sagt så har jag alltid trott att jag är en söt ”pojke”. En månad innan jag fyllde 50 år fick jag bekräftelse på det. Efter ett läkarbesök fick jag diagnosen diabetes. Jag hade anat att det var så men nu hade jag fått bekräftelse, svart på vitt, att jag fortfarande är en ”söt pojke”. Så nu kan jag visa papper på det.
Med diverse mediciner och insulinsprutor har jag hållit sjukdomen i schack.
Det är även bra om man kan gå ner i vikt också men det är inte så förbaskat lätt. Trots att jag numera inte äter så stora portioner är det svårt.

Vid mitt senaste besök hos diabetessköterskan satt jag i väntrummet och bläddrade i Hemmets Journal. Lämpligt nog var det ett 12-sidigt reportage om just diabetes. Vad jag bl.a. fick veta var att insulin bidrar till viktökning. Jag läste också att en ny medicin, som tas på samma vis som insulinsprutor, har samma effekt som insulinet men som inte har den viktökande effekten utan istället gör så att man på sikt går ner i vikt. Jag föreslog att jag skulle få börja använda Victoza som även har en hungerdämpande effekt.
Medicinen är så ny att den ännu inte är så vanlig. Efter kontroll med min läkare fick jag klarsignal att köra på.Nu har jag använt Viktoza i 3 veckor och redan gått ner 5 kilo.

Tips till alla er som har insulinbehandlad diabetes, kolla med din läkare!

Inledningsvis skrev jag om: Han och andra söta gossar. Dessa rader är hämtade från Karl Gerhards skiva JAZZGOSSEN från 1922. Riktigt så gammal är jag inte, men jag kommer ihåg sången från en nyinspelning som gjordes 1954 då jag var 9 år.

Med ålderns rätt kan jag numera bjussa på mej själv och få vara lite patetisk.

 

 

Här kommer min egen version av Jazzgossen som på äldre dar har blivit gammal.
Håll tillgodo.

JAZZGUBBEN.
På trötta släpande fötter, vi gubbar gör vår entré.
Vår byx har häng, som på en dräng, och vår stil den är väldigt passé. (Fy)
Vår blick ger inga små löften, åt krogens unga publik.
Men varför tystnar plötsligt restaurangens discomusik?

In så kommer det en gubbe, med en hållning som är mer än kass,
mockarskorna har han på se’, och hans jobb det är att tömma dass.
Han är tjock och fet om midjan, han ler med glugg.
Han är nästan kal på skallen, och har ingen lugg, ingen lugg, ingen lugg.
Han och andra gråa gubbar, som har rynk på sina ögonlock.
Bira sitter dom och hinkar, sen i baren around the clock.
Fram på natten hem han snubblar, får av frugan noll poäng.
Får sen sova ner på golvet, hunden sover i hans säng, i hans säng, i hans säng.

Jag läst i gamla romaner, som är så tråkiga så.
Att mannakraft, man fordom haft, och en brynja av plåt drog man på. (Usch)
Brutal var tidernas vanor, för jungfrun slogs man till häst.
Kulturen har gått bakåt när vi nutidsmännskor har fest.

Jo då så sitter man på puben, flörtar runt och dricker sej full.
Sen så ska man upp och dansa, fast man nästan ramlar omkull.
”Finkavajen” har man på sej, fast den köpts för länge sen.
Den är äten utav malen, och den doftar naftalen, naftalen, naftalen.
Alla feta tjocka gubbar, tror att dom är kvällens Don Juan.
Fast dom bara går och grymtar, som en stor och luden babian.
Dom sitter bara där och suckar, får inte napp på något hugg.
Dom får klara saken själva, in på närmsta mugg, närmsta mugg, närmsta mugg.

Dan efter med bultande skalle, man knappast orkar gå opp,
förr’n man fått en cigg i käften, och några gökar i sin kaffekopp. (Blää)
Man hostar, harklar och snörvlar och tycker kvällen varit så trist
Utåt håller man så masken, och säger natten hade nått visst.

När veckan se’n är gången, på freda’n man gör på samma vis.
Man går tillbaka till puben, precis som en gammal repris.
Där sitter samma trötta gubbar, med skummet i sin mustasch.
Tittar hur dom unga lever, och tycker livet gått i krasch, gått i krasch, gått i krasch.
Sen sitter man bara där och drömmer, och nyper servitrisens häck.
Hon ropar högt på vakten. Försvinn härifrån puts väck!
Man hamnar ute på gatan, snubblar hem får av kärringen däng.
Får sen sova ner på golvet, hunden sover i hans säng, i hans säng, i hans säng.


Å DU, LEV HÄR OCH NU!
DET ÄR BÄTTRE ATT HA ROLIGT I SJUTTIFEM ÄN TRÅKIGT I HUNDRA ÅR!!!

MOJJE.

 

Posted in Mojjes sångtexter, Pytt i penna | 2 Comments

JORDEN – EN SKRUTTIG PLANET.

Posted on januari 8, 2012 by Morgan

Jordens undergång är nära, ja så har det sagts många gånger av olika s.k. ”profeter”.
Skulle dom ha haft rätt så vore vi utplånade för länge sen.

Visserligen lever vi i en skruttig värld med krig, miljöförstörning, sjukdomar och annat elände.
En värld där naturtillgångarna snart sinar.
Vi kan jämföra vår kära jord med ett äpple.
Om man har börjat knapra bort skalet så dröjer det inte länge innan äpplet blir brunt och fult. Det går fort när förruttnelsen väl tar överhand och kvar blir bara en äppleskrutt.

Så Jorden kanske inte existerar i all evighet.
Allt kanske tar slut en dag i en gigantiskt stor Big Bang.
Men även om så vore fallet så kanske det finns en lösning på eländet ändå.

Jag läste en artikel där den brittiske superfysikern Stephen Hawking uttalade sej om att vi minsann snart är marsianer.
Människor koloniserar Mars och livet på jorden går under inom 1000 år.
Det spår Stephen – som också tror att möte med utomjordingar skulle vara illa för oss.
Människans tid på jorden är snart slut, relativt sett.
Men tack och lov finns det hopp.
Stephen har kommit med flera profetior om mänsklighetens framtid.
– Det är möjligt att den mänskliga rasen kommer att dö ut.
Jag tror att det är nästan säkert att en katastrof, som ett kärnvapenkrig eller global uppvärmning, kommer att drabba jorden inom en tusenårsperiod, säjer han.
Lösningen på problemet är enligt professorn och författaren att människan söker sig ifrån jorden.
Räddningen kan vara så nära som vår röda grannplanet Mars.
– Det är viktigt att vi koloniserar rymden.
Jag tror att vi så småningom etablerar självförsörjande kolonier på Mars, och andra himlakroppar i solsystemet, dock troligtvis inte inom de kommande 100 åren.
Hawking anses av många vara en av vår tids mest briljanta fysiker och hans forskning inom universum har varit banbrytande.
Om vi möter någon gång möter utomjordingar skulle det kunna vara förödande för oss människor, tror han.
–Om utomjordingar kom och besökte oss, skulle utfallet kunna bli liknande det då européer kom till Amerika.
Det slutade inte väl för ursprungsamerikanerna, säjer Hawking.
Han säjer också att för hans ”matematiska hjärna” är det fullständigt rationellt att det finns intelligent liv i rymden, med tanke på universums storlek.
–Den verkliga utmaningen är att lista ut hur rymdvarelser faktiskt är, säjer astrofysikern, som tror att de flesta sannolikt är mikrober.

Nu till mina funderingar:
Jag håller med Stephen fullständigt.
Varför skulle vi vara ensamma i hela universum?
Om man jämför våran galax med en sandlåda och att våran sol är ett sandkorn.
Varför skulle då ett enda sandkorn bland alla andra, vara så beskaffat att bara det och inget annat, skulle kunna ha en planet som kan ha nån form av liv.
Dessutom så finns det ju flera sandlådor (Jag menar naturligtvis galaxer.) i universum.
Förresten så lever vi många gånger i en sandlåda.
Åtminstone politiskt sett.

Vi kanske rent av lever i någons ”modelljärnväg”, som styrs av någon som i sin tur lever i någon annans ”modelljärnväg”, som i sin tur lever i …????????????????
Kanske Gud i själva verket är en lycklig liten pojke som leker med sitt modelljärnvägs-landskap?

Att Gud är en han är jag säker på för vore det en kvinna så skulle hon heta Gudrun, dessutom är jag ganska säker på att kvinnor inte leker med tågbanor.

Till sist vill jag bara säja:
TA EN BANAN ISTÄLLET.
MOJJE.

 

Posted in Pytt i penna | 2 Comments

MAN KAN BLI KNÄCKT FÖR MINDRE.

Posted on december 20, 2011 by Morgan
Hej, det är jag, Ruffe igen.
Det var ett tag sedan jag satt vid datorn men nu har Husse rest på ändan så att jag kan komma till. Han är nämligen i full gång med julstöket i köket.
Hörde du? Det rimmar så jag svimmar.
Just nu håller han på med knäckkokeriet igen.
Han har tydligen glömt hur det kan gå. Men det är klart, han börjar ju bli lite till åren och gammal och gaggig så det är förståeligt.
Själv tror han att han är ungdomen själv.
HAHA!
Jag säjer bara det så har jag ingenting sagt.

Det jag nu ska berätta om nu hände för ett antal år sedan.
Husse är väldigt barnslig och blir aldrig vuxen hur gammal han än blir. Hans ordspråk lyder: Bli gärna gammal men aldrig vuxen. Och visst har han rätt i det för man har inte roligare än man gör sej.

Man förstår att det börjar lacka mot jul när hans ögon tindrar som ett par tomtebloss. Då ska det fixas och donas med både det ena och det andra och även med det tredje och det fjärde osv. i all oändlighet. Bland annat så ska det kokas knäck.
— Men du Husse som har diabetes ska väl inte äta en massa sötsaker?
— Det ska jag säja dej pôjk. Utan knäck blir det ingen jul och det blir ingen jul utan knäck. Man behöver inte frossa men man kan ta sej en smakbit. Att koka knäck själv blir mycket godare än att köpa färdig, dessutom blir det mycket mycket billigare sa min ekonomiskt sinnade Husse och plockade fram kastrull, grädde och sirap och satte igång.

Det här var kvällen före julafton och knäckkoket var höjdpunkten på julförberedelserna. Han blanda och koka och rörde och smaka och koka mera och smaka. Knäck får inte vara mjuk som kola eller hård som sten, knäck ska vara lagom seg.
Jag sniffade i luften, det luktade väldigt gott. Jag tittade bedjande på honom och gnydde så att han skulle förstå att jag ville ha en smakbit.
— Du ska inte äta knäck, det är inte bra för tänderna! sa Husse och mulade in en knäck i mun och började tugga
Knäcken var nog väldigt seg för han hade fullt sjå med att få upp gapet. Han jämrade sej och tog i för kung och fosterland. Med ett SMACK fick han upp gapet och väste:
— UHMM, jag tror att det fastnar i tänderna.
Knäcken satt i sega trådar mellan tänderna och såg ut som stalaktiter i en droppstensgrotta.
Han tugga och jaggla och det smackade för varje tugga han tog.
Helt plötsligt stanna han upp mitt i en tugga och såg ut som ett fån, kanske snarare som en som sålt smöret och tappat pengarna. Knäcken var tydligen både seg och hård på samma gång för han tappade en stor plomb på en hörntand.
Då hörde jag som ett eko långt bort i fjärran: ”DU SKA INTE ÄTA KNÄCK, DET ÄR INTE BRA FÖR TÄNDERNA!!!”
Hålet var så stort och kanterna var så vassa att han fick skavsår på tungroten när tungan slank in i hålet så fort han skulle prata eller äta.
Skönt, tänkte jag, nu kanske han håller flabben en stund så vi slipper få skavsår i öronen av hans ”roliga” historier.  Men säj den glädje som varar.
Jag måste erkänna att Husse är ganska finurlig när han sätter den sidan till. Han tog ett tuggummi och tuggade, under mycken möda och stort besvär, så att det blev mjukt och smidigt, sen tryckte han fast det i hålet som en provisorisk plomb så att det inte skavde på tungan längre.

På julafton samlades familjen för att avnjuta julbordets allehanda läckerheter. Husse lastade på med råge av allt det goda. Hans ögon tindrade ikapp med juleljusen när han angrep skinkan. Men när han började tugga var det tji. ”Plomben” lossnade och blandades med maten.
— Jävlar i helvetets förbannade skit, svor han besviket, jag kan ju för fan inte äta utan att det gör så in i helvetes ont!
Han ställde ner tallriken på golvet så att jag fick njuta av allt det goda han hade bullat upp åt sej själv.
Nu förstår jag meningen med ordspråket:
”Det finns inget ont som inte har nåt gott med sej.”
Själv fick han nöja sej med dopp i grytan. Har ni hört va? Dopp i grytan! Uppblött bröd, när det finns så mycket gott på ett julbord. Men visst, det var ju bara för honom att svälja förtreten med julmust och svälja doppet. Han behövde i alla fall inte tugga.

Juldagsmorgonen ringde han tandakuten för han stog inte ut längre. En käck kvinna svarade att han kunde få komma om två timmar, men… eftersom det är julhelg så blir det dyrare än vanligt. Men vi har ett maxbelopp på tolvhundra kronor.
Husse som bara fått lukta på julmaten accepterade utan betänketid.
Husse satte sej i tandläkarstolen och gapade stort.
Tandläkaren riktade in lampan och kollade i munnen. Han ryggade förskräckt tillbaka och utbrast häpet:
— Det var ett väldigt stort hål det här hål det här hål det här hål det här…
På tio minuter var hålet lagat.
Husse tackade för sej och gick till kassan för att betala.
— Ja, det var ju snabbt marscherat, det här kan det inte bli fullt pris för, sa min ekonomiskt sinnade Husse med en belåten min och blinkade mot tjejen i kassan. Samtidigt som han tog upp ett par hundralappar ur plånboken.
— Nej, det blir bara elvahundraåttiofem kronor, sa hon glatt och blinkade tillbaka.
Han tappade nästan hakan men försökte hålla god min. Hade han stått i duschen så hade han förmodligen drunknat.

När han kom hem var han inte alls på bästa humör och grämde sej för hur dyrt det blev.
— Du får se det som så att du tjänade faktiskt femton kronor. Dessutom är ju hemlagad knäck mycket billigare än köpt. sa jag med en viss ironi.
Men han blev på bra mycket bättre humör när han fick plocka fram resterna av julmaten. Ja han var på så bra humör att jag också fick en stor portion.
Trots allt blev det en RIKTIGT GOD JUL.

Som avslutning har jag plockat fram ett YouTube-klipp där Husse, ja jag ska inte säja att han sjunger, snarare låter som en liten kille som har vissa tandproblem.
Klicka på länken nedanför så får du se och framför allt höra vad stollig han är.

GOD JUL PÅ ER ALLA ÖNSKAR
RUFFE.

Posted in Nytt från Ruffe | Leave a comment

JA-A…NU ÄR DET JUL IGEN.

Posted on december 9, 2011 by Morgan

Ja… nu är det jul igen. Folk jäktar och stressar, bara för att hinna med alla måsten.
Lugna sansade människor blir egoister och tänker:
”Måste alla pensionärer handla just nu när jag har så kort om tid.”
I affärer och varuhus trängs folk med varandra och sliter nästan sönder den där absolut sista prylen som fanns kvar på hyllan och som säljs till extrapris. Den som man bara måste ha, i jakten på den ”perfekta” julklappen. Den som igen egentligen behöver eller vill ha.
Barnaögon tindrar i kapp med juldekorationerna för att i nästa sekund fyllas av tårar. Barnen tjatar och gråter därför att dom vill ha det och det.
Föräldrarna stretar emot. Det är en evig kamp.
För att lugna barnen säjer föräldrarna:
— Vi får se vad Tomten kommer med.
Samtidigt som dom tänker:
”Glöm det, det där är alldeles för dyrt.”
Barnen blir varma och svettiga i alldeles för tjocka kläder. Dom blir så varma att det nästan ångar om dom.
Barn är tålmodiga men tillslut brister deras tålamod på grund av trötthet, hunger och törst.
Mammor och pappor hotar:
— Lugnar du inte ner dej så får du inga julklappar alls, tänk på att Tomten ser dej!

Men ändå…

Det finns trots allt en viss förväntan om en lugn och rofylld julhelg med god mat, gemenskap och glädje inom familjen och tillsammans med släkt och vänner.
Jag har sett att Fräsningsarméns grytor utanför varuhusentréerna hålls kokande för dom som är behövande och far illa.
Men inte för mej. För mej är det ingen skillnad alls. För mej finns ingen hjälp att få. För mej finns bara kyla fukt och snålblåst.
Jag ser med avund hur det glimmar av ljus i alla fönster.
Jag ser även en och annan tomte strutta runt i snön med sin tunga säck på ryggen när ljudet från Kalle Ankas julprogram tonat ut.
Jag skulle gladeligt ge en femma, ja tillomed en hel tia, för att få vara med i den galna gemenskapen som kringgärdar julen. För visst är julen en galen tid.
Men ändå…

Jag vistas ute, sommar som vinter, i ur och skur, dygnet runt. Att vara ute på sommaren gör mej ingenting, det kan vara väldigt behagligt. Tänk att få uppleva solens uppgång och småfåglarnas kvitter. Det är det som gör att jag orkar med den långa kalla vintern.
För på vintern är det desto jäkligare, vinden, kylan och fukten kan ta livsglädjen från vem som helst.
Min högsta önskan är att jag bara en gång, en enda gång får känna en varm hand som tar tag i mej och leder in mej i affärens ljus och värme.
Bara för att få komma in i den där goa värmen och få delta i ”gemenskapen”.
Om jag bara en gång…
En enda gång få ta del av allt det goda som finns på hyllor och i delikatessdiskar.
Om jag bara en enda futtig liten gång får fylla mitt inre med diverse läckerheter.
Om jag bara en gång…
En enda gång får gå runt och buffas lite med dom andra. Jag skulle gladeligt ta emot en och annan törn i trängslet. Bara för att få känna den där gemenskapen och närheten som trots allt finns i ett stort köpcenter.
Men en dag kanske…

Javisst ja, jag glömde att tala om vem jag är…
…Jag är den där kundvagnen på det stora köpcentret. Jag som står längst fram i kön, men ändå längst bort. Som för alltid är fjättrad med en kedja vid betongklumpen.
Ingen skulle satsa en enda liten slant på att få loss denna kedjefånge. Jag som är den absolut sista som någon överhuvudtaget skulle lägga sina varma händer på. Jag som står under plåttaket allra längst bort på den stora parkeringsplatsen. Så långt borta att ingen skulle komma på tanken att besvära sej med att lägga tid och energi på att hämta mej.
Men jag står där för säkerhets skull, inte som nån sorts vakt.
Jag står där om och ifall det skulle strömma till så mycket kunder att ingen ska bli utan kundvagn.
Egentligen är jag inte helt själv, vi är faktiskt ett litet — ja jag ska väl inte säja ett väl sammansvetsat — snarare ett totalt hoprostat gäng som nästan gett upp hoppet om att få göra det vi är skapta för.
Enda gången jag rullat med mina numera gnisslande hjul och värkande kullager var den korta bit när jag lastades på en långtradare för transport till varuhuset.
Att jag hamnade allra längst bort i skrutt var inget som var förutbe-stämt. Det var bara slumpen, eller snarare den otur som jag tycks vara begåvad med, som gjorde att detta skulle vara mitt livsöde.
Men en gång var det faktiskt riktigt nära.
Parkeringen var knökafull och nästan alla kundvagnar var upptagna. Folk var som tokiga och formligen slet vagnarna ur händerna på dom som knappt hunnit lyfta ur sista kassen. Det var en jakt på liv och död.
Varför var det då ingen som tog minsta notis om plåtskjulet, långt där borta i fjärran, där vi stog.
Men helt plötsligt fick jag se i ögonvrån en liten gubbe komma emot oss på trötta stela ben.
— ÄNTLIGEN! Jublade vi i kör. Äntligen är det nån av oss som ska få känna, visserligen en gammal hand men ändå, hur en mänsklig hand känns.
Vi rös ikapp så det rasslade i våra ståltrådar.
Gubben gick så illa att vi skulle bli till stor hjälp för honom, ja nästan som en rollator.
När gubben var så nära att det bara hade behövts ett enda kort steg till för honom att nå fram hörde vi hur hans gumma ropade:
— SVEN, SVEN!!! Bry dej inte om att släpa hit nån vagn, jag fick precis tag på en som blev ledig.
Tänk om gubben hade hört lika dåligt som han gick hade lyckan för en av oss varit total.
Inte för mej förståss, eftersom alla andra måste bli tagna innan det var min tur att få slippa mina bojor, men för en av dom andra.
Jag skulle få vara fjättrad vid min kätting i tid och evighet och avtjäna mitt livstidsstraff. Jag, en helt oskyldigt dömd individ. Varför finns det ingen rättvisa?
Med en samstämmig suck av besvikelse försvann den sista gnuttan hopp om att en enda gång få besöka och se insidan av detta gigantiskt stora köpcentra.
Hade Sven hunnit greppa nån av oss hade han förmodligen inte kunnat få oss ur fläcken eftersom våra kullager var totalt orörliga.
Men jag ska väl inte klaga, jag har haft ett ganska lugnt och föga slitigt liv. Jag har varit plikttrogen och alltid redo för min uppgift. Jag har fått åldras med flaggan i topp och levt ett långt liv.
Däremot har jag sett att många av mina kollegor som haft sin post i kundvagnsskjulen närmast entrén har fått slitit ont och gått en alldeles för tidig död tillmötes. Raskt har dom blivit utbytta mot nya fräscha mycket modernare vagnar som också slitits ut ganska snart.
Så varför ska man klaga.
Men en dag kanske…

Ja-a… och nu är det jul igen…
SUCK!

Trotts allt så hoppas jag att du får en GOD och GLAD JUL.
Mojje

Posted in Kloka ord | 2 Comments

MIN FJOLLIGA HUSSE.

Posted on oktober 24, 2011 by Morgan

Att jag är väldigt duktig på att känna olika saker med hjälp av luktsinnet är inget att skryta med, det bara är så. Det är som ett sjätte sinne. Det är som att få föraningar om vad som komma ska. Jag känner direkt när det ska bli stora förändringar.
Husse hade åkt hemifrån väldigt tidigt, varit borta hela dagen och kom inte hem förrän vi andra gått till kojs.
Att det låg nått i luften hade jag förstått, men det här hade jag aldrig kunnat ana. Det hade börjat lite smått nån månad tidigare med att han var lite uppsluppen.

Kvällen innan den stora dagen hade han lagt sej ovanligt tidigt men hade väldigt svårt att somna. Trots detta var han vaken långt innan väckarklockan ringde.
Så här var det:
Han som många andra hade nappat på att tjäna storkovan på att ringa till frågeprogrammen i TV.
Programledarna hetsar folk att ringa för att tjäna ända opp till hundratusen kronor. Dom hetsar och hetsar:
”RING SÅ HAR DU CHANSEN ATT BLI RIK, OCH OM DU INTE KOMMER FRAM SÅ FÖRSÖK IGEN!!!”
De enda som blir rika är TV-kanalerna, och den som blir rikast är den TV-kanal som kör med bästa hets.
Det måste va en riktig guldgruva eftersom så gott som alla kanaler kör med samma bondfångeri i en eller annan form.
För att så många som möjligt ska ringa ger dom den ena ledtråden efter den andra, tillsist har dom nästan sagt svaret så att även dom mest korkade ska ringa och tro att dom har en chans.
För ni ska veta att även om man bara kommer fram till en käck telefonsvarare som meddelar att du tyvärr inte hade turen denna gång, men försök gärna igen och igen och igen och… ekar det i luren i all oändlighet, å varje försök kostar ca 9.98.
En dam som kom fram och vann 5 000 kr fick frågan vad hon skulle göra med pengarna.
— Ska du resa eller blir det julklappar till barnbarnen?
— Nej jag ska betala telefonräkningen!
— Ja — så kan man ju också se det, sa programledar’n snopet.
Sen finns det dom som kommer fram och säjer:
— Äntligen, jag har ringt och ringt och ringt!
— Du ser, det lönar sej att vara ihärdig! säjer programledar’n käckt.
Sen missar den tävlande svaret på den enkla följdfråga som måste besvaras.
När så programledar’n beklagar och säjer:
— Tyvärr blev det ingen vinst den här gången.
Och i samma andetag säjer klämkäckt:
— Men försök gärna igen!
Då försöker den tävlande låta lika klämkäck trots att gråten stockar sig i halsen:
— Det gjorde inget, det var roligt att komma fram. Samtidigt som dom skulle vilja svära högt över sin egen dumhet över att vara så lättlurad.
Men folk i allmänhet är förhållandevis väluppfostrade och svär inte i TV. Är det ändå nån som skulle försöka så döljer producenten sväret under ett PIIIIIP.
Även Husse hade hoppat på karusellen och ringt då och då. När så telefonräkningen kom med uppgift på alla betalsamtal han ringt hade han insett det galna i att kasta pärlor för svin. Istället tog han en rövare och ringde till Ordjakten på TV-4 och sa att han gärna ville komma till studion och vara med i direktsändning.
Och kan ni tro, han hade matjord i fickorna för dom frågade på stående fot om han kunde vara där kl. 14 onsdagen den 3 dec. 2004.
— Klart jag kan! svarade han direkt. Och han behövde inte ens använda nån betänketid som dom brukar göra i tiotusenkronorsfrågan, trots att vinsten kunde bli så mycket som 30 laxar.
Han berättade för alla som han känner att dom skulle hålla tummarna. Det gjorde han förresten även för dom han inte känner.
TV-4-redaktionen ville att han skulle skicka över en kort presentation om vem han var så att dom skulle få en liten bild av vem han var.
Han hade ingen liten bild och han hade ingen kort presentation. Däremot hade han en lång presentation med massor med bilder i. Den är också knôkafull med ord, trots dä ä dä ingen ordbok.
Han har nämligen skrivit en memoarbok på över sexhundra sidor som heter:
Första Mosboken, en korvgubbes bekännelser.
Å dä vill jag tillägga, han har en hel del att stå till svars för inför mej, bl.a. att han sålde korvmojjen.
En liten baktanke med det hela var att dom förhoppningsvis skulle nämna nått lite om boken i programmet.
Husse är inte dum på det viset, han tar varje tillfälle i akt för att få lite reklam.
Som sagt: Den stora dagen drog han iväg tidigt för att vara säker på att inte komma för sent.
Efter en god lunch på en närliggande restaurang var det dags att äntra skutan.
Först blev han och dom andra tre tävlande bjudna på kaffe och kakor in The Greenroom’s pösiga soffor, för lite avslappning och snack innan dom skulle in i sminklogen.
Dom fick stränga order att inte titta i kamerorna och att dom absolut inte fick kliva av det vita krysset på golvet innan dom blev tillsagda.
Husse var inte ett dugg nervös, för han visste att alla där hemma höll tummarna.
Jag höll även benen i kors för att inte göra ner mej. Inte för att jag var nervös, utan för att varken Matte eller småfotingarna hade tid att gå ut med mej.
Husse skulle göra så gott han kunde. Skulle inte det räcka hade han övat in sin slutreplik:
”Det var alla fall kul att vara me’!”
Han skulle tävla i första omgången mot en karl som hade en viss vana att agera. Han har gjort en del statistroller och även haft huvudroller i en del reklamfilmer.
När det blev Husses tur att bli presenterad sa programledarinnan:
— Är du Sveriges mest kända korvgubbe? frågade hon, samtidigt som hon fiskade fram hans bok och höll den framför kameran, så att den syntes i närbild över hela Sverige, i säkert 20 sekunder.
Husse höll på att tappa hakan. Snacka om att ha matjord i fickorna. Här fick han TV-reklam för säkert 100 000 alldeles gratis.
Resan hade redan betalt sej flera gånger om, nu skulle allt gå som på räls.
Och visst gjorde dä de’. Husse sopade golvet med motståndar’n och vann med 290 – 120.
I semifinalen vann han över en dam med 180 – 90.
I finalen fegade han och stannade efter 22 sekunder på 6 000 kronorsnivån. Klok gubbe, han hade bara 23 sekunder på sej att klara 2 nivåer till för att dra in 30 laxar.
Tur att Husse gav sej innan vinsten övergick från kronor till fisk, för vad skulle vi ha 30 laxar till? Jag är ju för hundan ingen katt, jag är ju för katten en hund!
På hemvägen stannade han på ett lågprisvaruhus och köpte med ett nytt rullkoppel och en pipboll. Det var vad han tyckte att jag var värd för allt mitt knipande.

När han nu ändå var i Stockholm och hade vunnit lite pengar hade han väl åtminstone kunnat handla på NK’s franska. Lite lyx hade han väl kunnat kosta på mej!
I och för sej var det inget högt pris han vann, 6 000 minus skatt blev ”bara” 4 200. Men visst, det var 4 200 mer än han hade när han åkte hemifrån.
Nu är det ju så att prestation ska beskattas, till skillnad mot tur som är skattefritt.
Jag måste säja att han hade en jädra tur som överhuvudtaget kom fram. Det har man ju förstått på alla som spenderat massor av pengar på att komma så långt. Därför hade han tur, och tur ska inte beskattas!
Där kanske en och annan protesterar, för han verkade faktiskt vara rätt så duktigt. Nu måste jag lägga in ett veto. Hans kunskap är inte kunskap, man kan komma ganska långt på rena gissningar. Hörde du det finansministern?

Jag ska inte klaga, kopplet var faktiskt tre meter längre än mitt gamla.
Pipbollen var väldigt rolig men den höll bara nåra dagar innan pipan tog slut. Jag lekte väldigt intensivt med den, dag som natt.
Jag tror att det var Husse som var där och sabbade pipan när jag för ett kort ögonblick tittade åt ett annat håll.
Jag ville ju bara visa min tacksamhet genom att använda den, men vad hade jag för det? Jo, en pipboll som inte piper.
Otack är världens lön!
För att återgå till fjolleriet:
Här kommer han hem från Stockholm på nattkröken, med röda kinder och läppar och puder i pannan och dessutom luktar fruntimmer. Man får vara glad att han hade sina vanliga kläder och inte klänning och högklackat.
Hade jag inte personligen sett honom i TV:n så hade jag starkt ifrågasatt vad han tjänat pengarna på.
Det var helt onödigt att sminka o parfymera’n. Han blev inte ett dugg bättre. Dessutom är lukt-TV:n ännu inte uppfunnen
Dagen efter hade han fullt med kli i ansiktet och var alldeles rödflammig. Så jag är säker på att han aldrig mer kommer hem på morronkvisten med en bunt tusenlappar i näven och luktar parfym.
För att göra en lång historia kort var det så det gick till när Husse kom hem med smink i ansiktet och luktade fjolla.
Visserligen hade han bejakat sitt kvinnliga jag tidigare. Han hade nämligen ätit av Mattes hormontabletter en hel månad innan han upptäckte misstaget. Det var i samband med att han fått en annan tablettsort för sin diabetes. En tablett som var snarlik Mattes till både färg och form.
När han berättade om misstaget för läkaren hade hon svårt att hålla masken. Hon trodde inte att det skulle vara nån större fara för biverkningar, men jag ska kolla om det finns nått dokumenterat.
”Möjligtvis att han kunde bli lite sugen på att klä sej i kvinnokläder”, sa hon på skämt.
Hittills har han stått emot. Han har inte ens börjat använda handväska.
Husse har säkert bidragit till en stor upptäckt och fört läkarvetenskapen ett stort steg framåt. Se bara på penicillinet. Det blev också till, av en ren slump.
Så numera är Husse inte bara stollig, han är fjollig också.

Matte spelade in programmet så att Husse skulle få se sej själv i TV. När han hade kollat klart var han överlycklig, inte bara för att han fick vara med, utan mest för att han klarade frågorna den här gången också. Så nu sitter han hemma och väntar på att det ska dimpa ner ytterligare ett utbetalningskort från TV-4.
Han har funderingar på att sätta det i system och köra bandet en gång om dan. 4 200 kronor om dan är 126 000 kronor i månaden. Det blir en skaplig årsinkomst.
Inte illa pinkat av en trähäst!

Å för att visa att Husse inte är dum på det viset, han kan vara ganska smart… ja om inte annat så teminstingen när det gäller att ”tjäne lite penger” som Emil i Lönneberga brukar säja.
Jag kör klippet så kommer det in 4 200 spänn extra.

Ha det bra till nästa gång vi hörs!

Ruffe.

Posted in Nytt från Ruffe | Leave a comment

TRE.

Posted on oktober 19, 2011 by Morgan

Det är något magiskt med siffran 3.
Trean har i alla tider använts i ramsor och besvärjelser. Här är ett urval av det jag kommer ihåg om trean, det finns säkert annat som du minns.

Man ska spotta tre gånger när en svart katt passerar i ens väg.

De tre musketörerna är en historisk äventyrsroman av Alexandre Dumas d.ä. publicerad första gången 1844.

Tre små grisar är en fabel om tre grisar som bygger varsitt hus. Upphovsmannen är okänd. Walt Disney har gjort en tecknad långfilm om grisarna.

Sjömännen tatuerade sej ofta förr med ett ankare och en banderoll med tre ord: Tro, Hopp och Kärlek.

Ville, Valle och Viktor var tre clowner i ett svenskt barnprogram för TV som sändes första gången 1970, alltså på ång-TVs tid.
I rollerna: Jörgen Lantz (Ville), Anders Linder (Valle), Hans Wigren (Viktor). Manus och regi av Gunila Ambjörnsson.
Programmet handlade om de hemlösa artisterna Ville och Valle och den levande dockan Viktor som gav sig ut i samhället för att ta reda på hur saker och ting fungerar, till exempel hur vi tar hand om vår miljö. Ofta sökte de hjälp i boken ”Farfars praktiska råd”.
Debuten för trio skedde dock året före 1969 i serien Beppes världshus. Ville och Valle (de två vagabonderna) dök plötsligt upp sjungande och spelande i Beppes hus. De fann en tygdocka (Viktor) i Beppes källare. Tygdockan/Viktor reagerade på Ville och Valles musik, varvid den/han vaknade. Dessvärre var Viktor väldigt ostyrig och så svårtyglad att Ville tvingades spela en sövande trudelutt för att få Viktor tillbaka till dockstadiet igen. Beppe gav emellertid Ville och Valle uppdraget att ta hand om Viktor, vilket de gjorde. De ”spelade upp”, uppfostrade, ”spelade ned” och lärde honom successivt att allt mer bli som en människa. Detta att kunna ”spela ned” Viktor till dockstadiet var något som även förekom i senare program med trion.
De tre har helt olika karaktärer, eftersom de ska föreställa tre olika människotyper; den auktoritäre, den foglige och den upproriske. Ville är den auktoritäre, han som vill bestämma. Valle är den foglige, som gör som Ville säger, medan Viktor är upprorisk och ständigt frågar ”varför då?”.
Historien och sångerna ur TV-serien gavs ut på skiva Här kommer Ville, Valle och Viktor. Skivan erövrade 1972 en Grammis för Årets barnskiva.

Tre trallande jäntor. är en humoristisk dikt av Gustaf Fröding. Den ingår i hans diktsamling Nya dikter från 1894. De trallande jäntorna möter vid landsvägskröken tre studenter som flinande härmar de nu ytterst generade flickorna.

Briggen Tre Liljor. Svensk långfilm från 1962.
Skådespelare: Eddie Axberg, Allan Edwall, Sigge Fürst, Sven-Åke Ekman, Naima Wifstrand, Annika Lindskog, Torsten Lilliecrona.
Manus: Olle Mattson.

Konditori Tre Hjärtan fanns på Järnvägsgatan 38 i Örebro från 60-talet.
Sedermera restaurang som numera har gått i konkurs.

Tre Rosor var ett mindre varuhus som fanns på Järntorget i Örebro en kort tid på 60-talet.

Det var så roligt, jag måste skratta det kom en trekantig gubbe in… Är en barnvisa som vi alla säkert har sjungit.

Tre kronor fick jag i dricks första veckan när jag jobbade som blombud på Blomés blomsterhandel när jag var 12 år.

I blomsterspråket betyder Tre röda rosor: Jag saknar dig så! När får jag träffa dig igen?

Tre Små Gummor skulle gå en gång, till marknaden uti Nora. Det är en sång som Anna Maria Roos publicerade 1909. Gummorna är numera symbolen för Nora stad.

Tre Kärlekar. Svensk dramaserie från 1989 av Lars Molin.
Lars Molins ”förord” till serien: ”Varje generation har sin ödestid, de få dagar, veckor eller bara timmar då vi fattar avgörande beslut som sedan får betalas eller avnjutas genom ett helt långt liv. Det är den tid då vi förälskar oss, avlar barn, handlar trolöst eller på annat sätt skuldsätter oss känslomässigt för hela livet. Detta ska bli berättelsen om tre generationers känsloreverser, några av dem inte förfallna till betalning. Det är ingen serie, utan en långfilm på sexton timmar, om några människor och deras drömmar, om hur dagens Sverige blir till.”

Tre Kronor. Symbolen för konungariket Sverige.

Tre Kronor (utrustat med 86 kanoner) var ett svenskt linjeskepp, byggt 1706 av Ch. Sheldon i Karlskrona. Skeppet deltog i slaget vid Köge bukt 1710 där det gick förlorat.

Alla ska ges ytterligare möjligheter att klara det man försöker göra, därför säjer man ”Tredje gången gillt”.

Tre bockarna Bruse. Sagan handlar om tre bockar, lilla bocken Bruse, mellanbocken Bruse och stora bocken Bruse. Dessa beslutar sig för att gå till sätern för att äta sig tjocka och feta. Då måste de korsa en fors, genom att gå över en bro. Under bron bor ett troll, som störs av bockarnas trippande, Han hotar då med att äta upp lilla bocken Bruse och sedan mellanbocken Bruse. Dock lyckas lilla och mellanbocken Bruse ta sig förbi, genom att fresta trollet med nästkommande bock, som är mycket större och fetare än de själva. Sagt och gjort får varje bock passera. När det blir den stora bocken Bruses tur, är denne så stor och stark att den kan stånga trollet ner i forsen och passera ändå.
Men visst rös man i kroppen när trollet sa med sin hesa mörka röst: VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO?

Hockylandslaget Tre Kronor i våra hjärtan. Namnet ”Tre kronor” användes första gången vid VM i ishockey 1938 i Prag. Sveriges första landslag i ishockey spelade i de Olympiska sommarspelen 1920 i Antwerpen, första matchen spelades den 23 april 1920 där Sverige besegrade Belgien med 8-0. Ishockeyturneringen spelades som en uppvisningsgren, då man ännu inte börjat med olympiska vinterspel, och Sverige kom på fjärde plats.

Tre Kronor var en svensk dramaserie i såpoperaform som sändes i 123 delar i TV4 under åren 1994–1999. Serien utspelade sig i den fiktiva villaförorten Mälarviken, belägen i Stockholms närhet.

Guldlock och de tre björnar eller bara Guldlock är en känd godnattsaga för barn. Den blev känd efter år 1837 när poeten Robert Southey skrev prosa på den, även om den troligen baserade sig på en ännu äldre berättelse Berättelsen handlar om en liten guldlockig flicka som olovandes ger sig av hemifrån och går vilse. Så småningom kommer hon till ett hus i skogen och finner allt i huset – stolar, sängar och grötfat – i tre storlekar. Efter att ha prövat sig fram och suttit sönder en stol, ätit upp en av grötportionerna och slutligen somnat i en av sängarna väcks hon av de tre björnarna som bor i huset…

Tre Kockar. Det finns många krogar och restauranger i Sverige med det namnet. Har dom inte hört talesättet: Ju fler kockar desto sämre soppa?

Ett, två, tre. På det första ska det ske, på det andra gäller det, på det tredje smäller det. Den ramsan har vi alla sagt när vi var små.

De tre aporna: Ser inget, Hör inget, Säjer inget, är symbolen för den som inte bryr sej och inte vill lägga sej i.
Med andra ord: Sköt dej själv och skit i andra.

Snuset Tre Ankare. Tre Ankare är Swedish Match första portionssnus och introducerades 1977.
Det har en fyllig tobakskaraktär med tydliga inslag av rök och trä samt aningen örter och jord. Tre Ankare prillan fyller ut under läppen. Är torr på ytan för låg rinnighet och fräsch känsla. Har ett fuktigt snus som ger en långvarig smakrelease.
Allt enligt Swedish Match.
Jag tycker vi ska gå till botten med det påståendet om Tre Ankare.

Sagan om de tre bröderna.
Historien handlar om tre bröder som kom till en flod så djup och farlig att de inte kunde simma över, men eftersom de hade en välutvecklad magisk förmåga kunde de bygga en bro över floden. När de hunnit till mitten av bron kom en gestalt klädd i huva, Döden själv. Döden var rasande för att bröderna tagit sig över floden utan att dö; alla de föregående resenärerna hade drunknat i det farliga vattnet. Döden låtsades gratulera de skickliga bröderna och sa att de alla förtjänade en belöning för sin enastående magi…

På kineskrogarna är Tre Små Rätter den stående rätten på menyn.

När man leker sten, sax och påse räknar man ett, två, tre, innan man börjar.

Vid löptävligar är det alltid tre ord som gäller vid starten: Klara Färdiga Gå.
Konstigt föresten att dom säjer gå, man ska ju springa, inte gå. Gör man det så kommer man inte ens trea på prispallen.

Tre pepparkaksgubbar, även känd som Vi komma, vi komma från Pepparkakeland, är en svensk julsång med text av Astrid Forsell-Gullstrand och musik av Alice Tegnér. Sången publicerades 1913.
Sången handlar om tre pepparkaksgubbar med ögon av korinter som berättar att de om julen kommer vandrande från Pepparkakeland. De har dock inte med sig någon tomte eller bock, eftersom dessa stannat kvar vid spisen tillsammans med pepparkaksgrisen. I Sverige brukar sången sjungas av tre pojkar utklädda till pepparkaksgubbar i samband med Luciatåg.

Det senaste tillskottet på ämnet tre är TV-serien: Gustavsson tre trappor, där Robert Gustavsson spelar tre roller samtidigt. Det hade ju varit passande om serien hade sänts i TV3 men så kul ska vi inte ha.

Alla goda ting är tre.
Här bjuder jag på tre vitsar som alla har anknytning till siffran tre.
Håll tillgodo.

1.
Tre små damer från en syjunta brukade gå ut och äta en gång varje år. Detta år skulle dom äta på kinakrog. Dom bestämde sig för filé mignon och tre små lättöl.
– Tle filé minon o tle sma letel. sa servitören och noterade.
– Nej, vi skall inte ha tre små rätter, vi ska ha tre små lättöl!
– Ja, tle sma letel.
– Nej, tre små lättöl! hävdade damerna bestämt.
– Jaja, tle sma letel. Tackal sa miket! sa servitören och bugade djupt.

2.
En kvinna var bjuden på en finare middag. Hon kände sig lite snuvig och stoppade därför en näsduk i var ärm. För säkerhets skull stoppade hon en tredje mellan brösten. Hon hade använt dom som hon hade i ärmarna. Hon kände att hon behövde ta till den tredje. När hon skulle fiska upp den hittade hon den inte. Förmodligen hade den glidit ner. Hon grävde djupare och djupare utan att finna den. Hon var så upptagen med sitt letande att hon först inte märkte hur alla satt och tittade på henne. När hon upptäckte det, ursäktade hon sig med orden:
– Jag är säker på att jag hade tre när jag gick hemifrån!

3.
En man hade av gamla skrifter förstått att det skulle finnas en väldig skatt långt ute i öknen. Det skulle behövas kameler som kunde klara tre veckor i öknen utan vattenpåfyllning för att hämta skatten. Kruxet var att alla kameler bara klarar två veckor. Mannen fick av en slump höra att det fanns en kameluppfödare vars kameler klarade tre veckor.
Han sökte upp kameluppfödaren som garanterade att hans kameler verkligen klarade tre veckor utan påfyllning. Visserligen var hans kameler dyrare att hyra, men vad hade mannen för val. Han skaffade den utrustning som behövdes och gav sig ut i öknen.
Han fann skatten och begav sig salig av lycka tillbaka till civilisationen. När han återlämnade kamelerna frågade han kameluppfödaren:
– Hur kan dina kameler klara sig tre veckor, när alla andras bara klarar två?
– Det är min hemlighet, skulle jag avslöja den så försvinner mitt levebröd.
– Jag är så vansinnigt nyfiken av mig. Du får halva skatten om du avslöjar hemligheten! Då kan du leva bekymmersfritt resten av ditt liv! sa den nyrike mannen.
– Det må vara hänt! sa uppfödaren. För det första så använder jag bara hankameler. Jag står bakom kamelen när han dricker vatten. Precis när han har druckit färdigt och skall lyfta huvudet, klappar jag till om pungen med ett par tegelstenar.
SSSSSSSSSSSSUUUUUUUUUUUUUUJJJJUUUJJJUUJJ!!! säger kamelen, och suger i sig vatten för ytterligare en vecka.

Som avslutning kan du se och höra titelmelodin Harry Lime Theme med Anton Karas ur filmtrillern: The Third Man (Den Tredje Mannen) från 1949, med Orson Welles, Joseph Cotten, Trevor Howard, Bernard Lee.
The Third Man) är en brittisk film noir från 1949 regisserad av Carol Reed efter manus av Graham Greene som baseras på Greenes bok med samma titel. Orson Welles spelade huvudkaraktären Harry Lime. I denna film blev musikinstrumentet cittra känt genom Anton Karas musikstycke Harry Lime’s theme som han själv framförde.
Filmen utspelar sig år 1948 i efterkrigstidens Wien i Österrike. Staden är fortfarande uppdelad i ockupationszoner av de fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Stora delar av centrum är sönderbombade och svarta börs-handeln härskar. Holly Martins, en fattig kioskdeckarförfattare, anländer för att möta sin vän Harry Lime som erbjudit honom arbete. Holly Martins nås dock av budskapet att Harry har dött i en bilolycka. Men då han inleder sin egen efterforskning uppsöks han snart av en brittisk arméchef och en mystisk baron, som båda uppmanar honom att resa hem igen! På olycksplatsen träffar Holly Martins en portvakt som avslöjar att två män bar iväg Limes kropp, men att det även fanns en tredje man inblandad. Portvakten mördas och Martins jakt på sanningen för honom till Harrys flickvän Anna och till slut ned i stadens kloaksystem där han till slut fullbordar Harry Limes öde.
Filmen har i Storbritannien blivit framröstad som den bästa brittiska filmen genom alla tider. Den tredje mannen vann festivalens stora pris (föregångare till Guldpalmen) vid filmfestivalen i Cannes.

Ha det gôtt där ute i höstrusket!

Mojje.

Posted in Humor, Pytt i penna, Småfräckt | 2 Comments